Läkeväxternas historia - många tusen år

Örtmedicinens historia
- växter som läkemedel

Som barn
använde Du kanske Groblad på skrubbsåret för att få det att läka snabbare. Eller kanske bröt Du en bit av Aloe-växten och la på brännskadan. Säkert vet Du att det är nyttigt med både vitlök och olivolja. Eller att man i Asien håller sig friskare med hjälp av rötter som Ginseng.

Den här kunskapen om växter som läkemedel har funnits i tusentals år.

Ända fram till mitten av 1900-talet användes växter som läkemedel också i Sverige. Apoteken tillverkade mediciner av pulver, extrakt eller tinkturer från växter och örter. Apotekare och farmaceuter hade en gedigen kunskap om växternas egenskaper och vilka substanser de innehöll.
Inom loppet av några decennier (60- och 70-talen) försvann emellertid all denna naturliga framställning av läkemedel på Apoteken och i stället tog den syntetiska läkemedelsindustrin över i stor skala. Den gamla, tusenåriga kunskapen om växternas goda läkande egenskaper ville varken läkare, apotek eller dåvarande Medicinalstyrelsen längre veta av.
Glädjande nog har utvecklingen vänt. Apoteket har åter erkänt naturen som läkemedel och skriver i en av sina broschyrer: "Men människor i alla tider, i alla världsdelar och i alla kulturer har tagit naturen till hjälp för att bli av med krämpor och besvär. Växtriket är ursprunget till hela läkekonsten" (okt -99).
Naturläkemedel och andra örtbaserade produkter börjar åter att finnas på Apoteken. Och i läkarutbildningen har man börjat införa kurser i alternativmedicin (Karolinska Institutet, fr.o.m våren 2000). Ett forskningscentrum för alternativa behand-lingsmetoder metoder startades också under 2005 på Karolinska institutet.

Tillbakablick... Redan för 5000 år sedan användes i Kina rabarber och ginseng i medicinskt syfte. Även i vår västerländska civilisation använde sumererna bland annat timjan och lakritsrot som läkemedel (omkring år 4000 f Kr). I Egypten finns skrivna belägg för att man använde aloe, bolmört, pepparmynta och myrra som läkemedel redan för ca 3 500 år sedan.
Går vi sedan ett steg närmare oss - såväl geografiskt som tidsmässigt - hamnar vi i Grekland för ca 2 500 år sedan. Där fanns Hippokrates som blivit kallad medicinens eller läke-konstens fader. Hans läror finns bevarade i en stor skriftsamling "Corpus Hippocraticum". I den omnämns närmare 300 olika örter som kan användas i läkande syfte - bland andra anis, persilja, fänkål och ricinusfrö (ricinolja). Grekerna dominerade läkekonsten även under romartiden (århundradena runt Kristi födelse). Och det var greken och läkaren Dioscorides, som skrev det stora samlingsverket "De Materia Medica", uppdelat på fem böcker.			Hippokrates "läkekonstens fader"
I "De Materia Medica" finns ungefär 500 läkeväxter beskrivna och avbildade (ett exempel syns här intill). Här beskriver Dioscorides mycket noggrannt växternas botaniska ursprung, deras användning och hur läkemedel kan framställas ur dem. Här beskrivs hur man genom att pressa frön och frukter utvinner feta oljor som olivolja, mandelolja och sesamolja. Här behandlas också utförligt olika läkeörter som gentianarot, aloe, malört, dill, fänkål, koriander m.fl. Dioscorides stora verk blev en utomordentligt viktig läkeme-delslära som påverkade läkekonsten ända fram till 1500-talet. Men det fanns ytterligare en läkare i Rom som var samtida med Dioscorides (omkring år 100 e Kr) och med lika stor betydelse. Hans namn var Galenos.			Ur "De Materia Medica"
Galenos betonade framförallt kombinationen av olika ingredienser och var också föregångare när det gällde hur läkemedlen skulle beredas. Med hjälp av ett 500-tal olika örter och växter tillverkade Galenos piller, salvor, plåster, dekokter etc. Galenos var också först med att blanda olika växt-ingredienser till hudcremer. På bilden intill låter han en romersk kvinna prova en hudsalva på underarmen. Under medeltiden var det munkarna som förde traditionen från bl a grekerna vidare. Munkarna bidrog också till att kunskapen spreds också längre norrut. I klostrens träd-gårdar odlades kryddor och medicinal-växter. Särskilt omhuldad var Angelikan (från latinets Angelus, som betyder ängel). Av Angelikaroten gjordes och görs fortfarande munklikör (Benedictine).		Galenos
Hildegard von Bingen	Den heliga Hildegard av Bingen var i mitten av 1100-talet abbedissa i ett benediktinkloster i Syd-tyskland. Hon författade ett par skrifter som bl.a. uppehåller sig vid "varma och kalla örter" som botar "kalla och varma sjukdomar". I just detta avseende finns slående likheter med den betydligt äldre Kinesiska Örtmedicinen. I Europa var Hildegard von Bingen pionjär när det gäller att beskriva olika medicinal-växter som växer vilt i länderna norr om Alperna.
När boktryckarkonsten uppfunnits i mitten av 1400-talet blev förutsättningarna att skriva, att avbilda och sprida kunskap om läkande växter mycket större. Många örtaböcker och medicinskt- botaniska verk trycktes nu. Dessa hade stor betydelse för bevarandet och utvecklandet av kunskapen om läkeväxter. Den första tryckta svenska örtaboken, Läkebok, utgavs år 1522 av vadstenamunken Per Månsson. På 1700-talet kom Linnés nya system för klassificering av växter (sexualsystemet). Detta hade självklart en mycket stor betydelse för växternas anseende inom läkevetenskapen. På 1700-talet inrättades i Sverige också apotek såväl i städerna som på mer avlägsna orter. I samband med detta utgav Kungliga Medicinkollegiet boken "Socken-Apothek och någre Hus-Curer". I den boken finns förteckningar över "kostnadsfria läkemedel" eller huskurer, dvs örter och växter som var och en kan plocka själv i sin närhet. Där finns Björklöv, Fläderblommor, Humle, Libbsticka, Renfana, Rölleka m fl.
Det fanns i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet många som sysslade med växters läkande egenskaper. En svensk läkare, Dr Samst, gjorde en blandning av 11 örter som fick namnet Svenskdroppar och som sägs kunna bota det mesta. Den tyske läkaren Samuel Hahnemann, som brukar räknas som homeopatins grundare, använde växtersafter i sina mediciner. Men Hahnemann använde också ämnen från mineral- och djurriket. Och den engelske läkaren Edward Bach, som inspirerats av homeopatin, gjorde tinkturer på 38 olika växter som skulle användas vid olika känslotillstånd. Tinkturerna kallas Bachs Blomstermediciner.	Samuel Hahnemann
På 1800-talet fann botanikerna att växterna var uppbyggda av celler. Forskningen utvecklades i takt med tekniska uppfinningar alltmer mot ett fokuserande på att kunna isolera växternas aktiva substanser. Man kunde nu snart också få fram vilka ämnen i växterna som hade de goda egenskaper, som man tidigare bara kunnat se effekten av men inte förstått varför.
	På 1900-talet kunde man börja att framställa de aktiva substanserna som fanns i växterna på konstgjord väg i laboratorier. Man kunde med förfinade instrument få fram växternas "kemiska struktur" och sedan också härma den, dvs syntetiskt framställa ämnet.
Från mitten 1900-talet tog de syntetiskt framställda substanserna över och ursprunget, växterna själva, glömdes i stort sett bort - i alla fall när det gällde deras läkande betydelse. Under ett par decennier framställdes syntetiska läkemedel med vad man då trodde "nästan inga bieffekter". I dag känner vi till de syntetiska medicinernas bieffekter. Skolmedicinens syn på läkemedel är idag på väg att bli mer tolerant mot naturmedel och mindre ensidigt inriktad på enbart syntetiskt tillverkade mediciner. Samtidigt bör påpekas att felaktig användning av örter också kan skada - det krävs god kunskap om växter och växters egenskaper hos den som vill använda dem i läkande syfte!
Det finns idag flera kurskompendier och läroböcker i ämnet Fytoterapi (av grekiskans fyto=växt och therapein=bota) som betyder "att bota sjukdomar med växter". Termen Fytoterapi finns i engelska språket och på franska och tyska. På kontinenten utges tidskrifter om Fytoterapi: "Zeitschrift für Phytotherapie" och "Phytotherapy Research". På kontinenten - fr a i Tyskland och Österrike - är apoteken också välförsedda med naturläkemedel och örtbaserad medicin.
Källor: Fytoterapi (1993), Fytomedicin (1999), Örtmedicin och växtmagi (1981)

*ÖrtBlomman* STARTSIDA >>> www.ortblomman.com